.

känner på mig att detta kommer bli en deppblogg.. men har så jävla mycket att tänka på & det ger mig mycket bekymmer. egentligen är inte detta något jag borde lägga ner min tid & mina bekymmer på, eftersom jag har vänner & familj jag måste tänka på, men det här bombar mitt huvud! har liksom ingen tid över, för dom viktiga människorna i mitt liv som jag ska ta hand om.. är verkligen less på att låtsas som att allting är okej, vill kunna spola tillbaks i tiden men ändå inte. det här förstör bland annat min relation till skolan, klarar inte av att gå på vissa lektioner, eftersom jag bara vill vara ensam. men ingen förstår, hur ska jag kunna sitta i ett rum fullt med människor & jobba medan jag har alla dessa tankar? & skolan måste jag gå till, eftersom min morsa inte låter mig vara hemma.. jag har också märkt att vissa människor börjat dryga mot mig, men för vad då? har inget ställe jag kan vara på utan att höra massa skit. vill både långt bortifrån min familj & långt bortifrån skolan, vart ska jag då ta vägen någonstans? jag vet att jag har det ganska bra jämfört med andra, men jag har det ju också ganska dåligt jämfört med vissa? eller egentligen, alla som mår dåligt har det egentligen ganska likt, bara att dom känner olika smärtor. om en person mår dåligt, så gör den ju det.. jag försöker verkligen, men detta är något som gräver sig in i skallen på mig. & även fast jag ibland inte tänker på det, så ligger det ändå kvar i bakhuvudet på mig.. antingen så blir jag påmind om det, eller så .. trängs det bara fram igen. jag kommer aldrig ge upp, även fast jag ibland vill det mer än något annat. även fast jag har tappat hoppet & orden jag säger bara ekar i luften, kommer jag att gå framåt & inte bakåt & de ända gånger jag kommer backa är när jag ska ta sats. även fast allting är borta, mitt leénde på mina läppar & ärligheten om hur jag mår, så ska jag aldrig blicka bakåt.. det finns nya steg att ta & dom väntar på mig. men ändå så vill jag långt härifrån, till ett ställe där jag inte känner någon & ingen känner mig. att få börja om är det ända jag vill, att få glömma allt är det enda jag ber om. jag har de underbaraste vid min sida, men jag tänker inte så mycket på det då allting svämmar over.. fattar egentligen inte varför alla ska slänga massa negativt över en?